All oro är som bortblåst
All oro som jag hade innan resan är som bortblåst, oro över barnen som är kvar hemma, oron över om något händer här, oro över allt jag skulle sakna hemma.
Jag är inte ett dugg orolig över Nathalie & Alex hemma de verkar ha det toppen utan oss.
Kolla bara så fint de dukat och så god mat Nathalie har lagat.
Hon känner sig som värsta mamman skriver hon planerar hela dagarna vad de ska äta och vad hon behöver fixa med när hon kommer hem. Om inte jag missminner mig så när vi var hemma så var hennes dörr stängd och hon låg i sin säng 24-7 😀 i allafall på helgerna.
Oron över om något händer här..min inställning har nu blivit..händer det nåt då tar vi det då.
Och här har vi redan fått ett litet skyddsnät ett tag framöver. Jag vet att skulle det hända något så finns Anna och Tobias garanterat till hjälp bara häromdagen när vi sent på kvällen fick dålig luft i moppen. Vi var påväg från saladan och hem dåligt med luft i bakdäcket ut med liftartummen och då stannade dom med sin tuktuk och Mollie och jag fick åka med dom. Allt löser sig..och vi fick åka kungligt. Kolla in deras vrålåk 😀
Oron över allt jag skulle sakna hemma..ja det som jag saknar mest är ju mina barn och lilla Barnbarnet Astrid och vår vovve Yango...nu har vi ju inte varit här så länge än så saknaden kommer bli mer o mer ju längre tiden går såklart. Men så får det bli då...Men skype och Facebook är ju toppen. Vi har pratat några gånger redan och vi har sett Yango i kameran och har kontakt med barnen å Facebook varje dag. Så det känns som de är nära mig, fast ändå så långt bort.
Jag känner mig lugn och trygg här i Thailand på något konstigt sätt..bara man kommer hit så känns allt så bra. Thailändarna är underbara..de ler så vänligt emot oss. Vill oss så väl hela tiden.
Den oron jag/vi har nu är hur det ska bli när det är dax att åka hem.
Mollie berättade igår att när det är hennes sista dag på skolan och alla ska ta avsked då får hon ställa sig upp i Salan och fröken Ulla kommer då att berätta om den här tiden som de har haft Mollie på skolan.
Hur hon har varit och hur det har gått. Och sen får de barn som ska lämna ställa sig i mitten av Salan alla de andra barnen bildar en ring runt dom och sjunger en fin avskedssång.
Åh jösses då kommer vi nog att gråta allihop.
Men den dagen tänker vi inte på nu..nu njuter vi och tar en dag i taget.
